Knutstorp, ERF                                                                                  090614
 

I fredags åkte vi till Knutstorp för att återigen köra ERF.
Snacka om en onödig resa. När vi kom ner började det att regna o storma. På natten gungade husbilen av vindarna så folk som såg den undrade säkert vad vi gjorde där inne.
På morgonträningen regnade det rejält. Jerry åkte ut först . Han kom tillbaka efter bara 7 varv. Han hade då hållfastighetstestat kåporna. Dom höll ganska bra och behövde bara lite silvertape för att duga att köra vidare med. Jag åkte ut o körde resten av träningen. Jösses vad halt det var. Jag tror att ca 50%  av teamen vurpade på tidsträningen.
Vi kollade över hojen och gjorde klart för race. Jerry ville inte starta då det regnade rejält. Så jag tog på mej flytvästen och åkte ut till start.
När starten gick tog jag det otroligt lugnt. Jag ville ju inte vurpa direkt. Jag tror jag kom iväg som 7:a. Efter några varv låg vi 3:a och efter 20 minuter var vi uppe i ledning. Jag hade två riktigt nära kraschupplevelser när jag jagade ledningen. Första gången körde jag i en djup vattensamling som slog unden bägge hjulen i en vänstersväng. Jag kanade en stund på knäpucken innan jag lyckades få fäste i däcken igen. Andra gången var helt o hållet mitt eget fel. Jag la på för mycket gas med för mycket nerlägg. Detta resulterade i ett akrobatnummer som skulle fått skyhöga domarpoäng om det varit någon form av gymnastikuppvisning.
Jag lugnade ner mig lite och lät Skåneligan överta ledningen. När jag var mitt i Kvällspostenkurvan släppte bakhjulet helt. Bredsladd o därefter fullt fäste. Jösses vilken highsider det blev. Tyvärr landade jag på bröstkorgen med vänster armbåge mellan asfalten o kroppen. Gissa om revbenen fick stryk. Men man känner ju inget just då så upp med hojen o ner till depån för reparation. Padde lagade hojen fortare än Jerry fick på sig skinnstället. Sen var det Jerrys tur att prova lyckan. Själv gick jag upp till sjukstugan. Där tog det bra stund att övertyga doktorn att jag var hel nog att fortsätta racet. När jag kom ner till depån var Jerry redan där med en ytterliggare modifierad hoj. Padde lagade igen o jag hoppade på för att sätta några snabba varv. Men icke sa nicke. Fy faa... va ont det gjorde i den gamla kroppen. Jag fick ge upp. Japp ni läste rätt. Jag gav upp. Jag som hatar folk som ger upp. Smärta är ju bara vekhet som vill ur kroppen. Men nu var jag riktigt klen. Jerry kunde ju inte köra hela racet själv så det var bara att packa ihop. På vägen hem fick jag höra tråkningar från både Jimmi o Jerry. "Har du ont i ditt lilla blåmärke?" Det var nära att dom fick gå av o lifta hem när vi passerade Halmstad. Nu har vi lite lack o glasfiberjobb igen. Härligt att ha något att göra .

Ha´t gött
Peter
 

WEB-Design Tutorpipe.com